Vänsterpartiledaren Lars Ohly besökte Vårdinge by folkhögskola och berättade om sina vägval i livet.
Vårdinge by folkhögskola bjöd in grannen Lars Ohly för att höra om hans vägval i livet.
Engagera er!
Vårdinge by. Måndagseftermiddag. I Vårdinge by folkhögskolas aula samlas kursdeltatagare och personal för att lyssna till en personlig berättelse om engagemang och politik, livsval och erfarenheter. Den som ska berätta är en av skolans grannar, Västerpartiledaren Lars Ohly, som har sitt sommarhus i närheten av skolan.
- Jag har fått veta att jag ska berätta om mig själv och min personliga resa i livet, om vad som påverkat mig att bli till den jag är, vad som får mig att engagera mig. Det kändes lite nervöst när jag skulle förbereda mig, jag är ju inte så van vid att prata om mig själv, medger den erfarne riksdagsledamoten och partiledaren.
Sedan följde en berättelse om bland annat barndomens favoritlekar, det första sommarjobbet och de tidiga tonårens politiska engagemang i – jo det stämmer faktiskt – Folkpartiets ungdomsförbund.
- De var väldigt engagerade i motståndet mot Vietnamkriget och förespråkade till exempel löntagarfonder, det var det som lockade mig. Men jag brukar kalla tiden i FPU som ett av mina lik i garderoben, säger Ohly med ett leende.
Första jobbet var som brödförsäljare åt Skogaholms bageri, han körde lastbil och skulle förmå butikerna att köpa in så mycket som möjligt. Lönen bestod av en fast grundlön, en liten sådan, resten var provisionsbaserat. Det gällde att sälja.
- Jag fick aldrig ut mer än grundlönen, utom vid midsommarhelgen, då gick det att sälja vad som helst, alla ville ha. Då insåg jag att jag inte är någon försäljare. Men det var ett bra jobb, på många sätt, jag fick lära mig mycket. Till exempel att köra lastbil. Dock inte alltid helt utan missöden. En gång kom en upprörd Ica- butiksföreståndare inrusande i en butik där jag var och frågade vem det var som levererade bröd. Och jag kunde ju inte gärna neka, jag hade ju kläder med Skogaholms-emblem och allt. Det visade sig att lyckats skrapa av fasadputsen på en hel vägg på butiken med min lastbil, berättar Ohly.
Ganska snart hamnade den blivande partiledaren på SJ, där han arbetade som tågvärd. Där började han engagera sig fackligt, och kom ofta att arbeta för att ge medarbetare som misskött sina arbetsuppgifter en andra chans. Tiden som fackligt aktiv minns Ohly som en period då han fick vara med om att på ett mycket konkret sätt kunna hjälpa enskilda människor att få rätsida på sitt liv. Vikten av att ge människor flera chanser är något som har satt sig, något som han bär med sig.
- Jag tycker att det känns viktigt och bra att ge människor möjligheten att göra nya försök när man misslyckats på ett eller annat sätt. Vi är alla människor, och ibland blir det tokigt, ofta finns personliga tragedier bakom som ger en förklaring. Om jag själv skulle klanta till det någon gång vill jag leva i ett samhälle där jag vet att det finns människor som kan tänka sig att hjälpa mig att få till en lösning, människor som är villiga att ge mig nytt förtroende. Då kan man känna sig trygg och växa som människa.
Efter att Lars Ohly berättat om sitt liv och sina val, fick publiken ställa frågor. Och många frågor blev det.
- Har du aldrig förlorat hoppet?
- Hur tänker du kring händelserna i Libyen?
- Var du någonsin tveksam till att bli partiledare?
Jo, han var tveksam till att åta sig partiledarrollen. När han fick frågan hade han två tonåringar att ta hand om, och hade på nära håll sett hur krävande uppdraget kan vara, hur mycket tid och kraft som tas i anspråk. Men han lät sig övertalas efter att ha stämt av med sina barn, samt fått löften om att få backning av kollegor på riksdagskansliet. Varannan vecka hade han barnen, och då var kvällsmöten och långa resor förbjudna. Flera gånger fick radion – med hjälp av sändarbuss – komma hem till honom istället för att han kom till dem. Och han har aldrig, med undantag för korta stunder, förlorat hoppet. Drivkraften att göra gott har varit starkare än hopplöshetskänslorna.
- Naturligtvis handlar mitt politiska engagemang om att jag vill göra gott för andra, men framförallt handlar det om att jag när jag blir gammal vill kunna se mig själv i spegeln och säga ” Hej kompis, du gjorde i alla fall ditt bästa”, berättar han.
Efter en längre pratstund blir det slutligen dags att avrunda; Ohly har tider att passa, kursdeltagarna ska tillbaks till ateljéer och verkstäder. Några kloka avslutningsord?
- Jag tror att det är vikigt att vi alla försöker sträva efter att göra vårt bästa för att göra världen lite bättre. Man kan göra det utifrån olika politiska övertygelser och på många olika sätt, men om vi alla engagerar oss tror jag att vi kan förändra världen till det bättre!