Henric Holmberg var gäst när Ljungskile folkhögskolan ordnade ett Scenforum kring 70-talsfilmen Sven Klangs kvintett..
Skådespelaren Henric Holmberg var gäst på folkhögskolans Scenforum måndagen den 30 januari. Där pratade han om arbetet med filmen Sven Klangs kvintett, som också visades.
Många av skolans elever var inte ens födda när Sven Klangs kvintett spelades in 1976. Handlingen utspelar sig dessutom på 1950-talet och handlar om en dansbandskvintett i en svensk småstad – ganska långt från ungas verklighet idag. Men det visade sig att även en 35 år gammal svartvit film kan ha mycket att säga dagens publik.
Dansbandet i filmen leds av basisten Sven Klang, en odräglig bilfösäljartyp (bokstavligen!) och översittare. När den nye saxofonisten Lasse dyker upp med större musikaliska ambitioner än att ge publiken vad den vill ha dröjer det inte länge innan det uppstår konflikter med bandledaren. Inte blir det bättre av att båda är intresserade av bandets kvinnliga vokalist. De övriga musikerna gillar Lasses musikaliska idéer, men är samtidigt beroende av Sven Klang som äger alla instrument.
– Vi ville skildra en brytningspunkt som uppstod inom musiken vid den här tiden, berättade Henric Holmberg, en brytning som påverkade många unga då.
Folklig dansbandsmusik eller seriös jazz; att spela för brödfödan eller att leva för musiken – vägval som ställs på sin spets i filmen. Och den typen av kontraster formade ofta diskussionen på 70-talet, menade Holmberg.
– Debatten var mycket mer politisk då. Man utgick ofta från motsatspar som folklig/exklusiv och reaktionär/revolutionär.
Sven Klangs kvintett var ursprungligen en teaterpjäs av den fria teatergruppen Oktober, där Holmberg var medlem. Pjäsen fick stor uppmärksamhet och en direktör på Sveriges Radio erbjöd gruppen 75 000 kronor för att under tre dagar spela in den för TV-visning. Det var väldigt mycket pengar på den tiden – men svaret blev nej. De ville göra en biofilm, och de ville göra den på sitt sätt.
– För mig fångar den händelsen stämningen på 70-talet, sade Henric Holmberg. Även om det var mycket pengar så vägrade vi att göra något som inte var precis det vi ville.
När Filminstitutet och Folkets Hus-rörelsen gick in med pengar kunde filmprojektet bli verklighet. Filmen gjordes i svartvitt – både för att återge tidsstämningen och för att det var billigare – och kunde därmed distribueras i 50 visningskopior. Det var ovanligt på den tiden, och innebar samtidig premiär i många städer när uppmärksamheten var som störst. Filmen blev både en kritiker- och publiksuccé och belönades med en guldbagge.
Ett av de finaste omdömena stod den amerikanska filmtidningen Variety för, när recensenten förvånades övar att filmfabrikerna i Hollywood fick se sig slagna på fingrarna av några svenskar när det gällde att återge jazzens själ på film. Jazzen, denna uramerikanska företeelse!
Flera av skådespelarna lärde sig spela enbart för sin roll, bland andra Henric Holmberg som i filmen är trummisen Kennet. Att all musik i filmen spelades live var också ganska speciellt.
– Vi spelade inte playback, för det var emot jazzens själ!
Filmen var ett barn av 70-talets radikala musik- och teaterrörelse, men bandmedlemmarnas revolt mot Sven Klang fick inte riktigt det storstilade slut som många hade önskat.
– Vi gjorde en individualistisk skildring i en kollektivistisk tid, kommenterade Holmberg, och vi möttes av mycket kritik för att det inte var ett lyckligt slut.
Däremot nappade de inte på de lukrativa erbjudandena efteråt att uppträda som dansbandet Sven Klangs kvintett.
– Vi blev erbjudna att spela dansmusik, men det sade vi nej till. Vi var ju kritiska mot Sven Klang-syndromet.
Idag arbetar Henric Holmberg på Stadsteatern i Göteborg. Där är han mitt uppe i repetitionen för rollen som en av änglarna i Niklas Rådströms nyskrivna pjäs Bibeln, som har premiär 17 februari.