Folkbildning, fred och naturen som lärare. Ett porträtt av Inger Dejke

Inger Dejke förvaltar andan av Ljungskile folkhögskola i sitt väsen. Sedan sjuttiotalet har platsen varit del av henne och hon del av den. Skolan fyller 100 och vi träffas för att prata om hennes tid på folkhögskolan, som tog vid när skolan fyllde femtio. Det blir ett samtal om natur, kultur och folkbildning genom decennier. En livsresa där skolan, Inger och hennes man Anders flätats samman. 

– Vi har frågat oss många gånger var vi hade varit utan folkhögskolan och hur det påverkat oss som människor. Den har egentligen betytt allt, säger vi till varandra. 

Hon är liten till storleken, Inger. Men hennes närvaro breder ut sig och med en klar blick möter hon min. Vi träffas på Västkustgården, skolans äldsta del som idag fungerar främst som hotell och konferensanläggning med restaurang och en makalös vy över Ljungskileviken. När jag började jobba på skolan kunde jag inte se mig mätt på öarna som stack upp ur havet, framförallt när sommarsolen lägger sig bakom Orust. Vi står en stund och tittar över vyn där E6:an ligger mellan Ljungskile och viken. Jag frågar Inger om hon var med i protesterna mot motorvägen i slutet på åttiotalet. Då ville man inte att vägen skulle gå över fjället och därför ligger den nu nedanför samhället. Om det var en vinst i sig går att diskutera, men självklart var hon med och protesterade! Anders och till och med deras då sextonåriga dotter ställdes inför Stenungsunds tingsrätt och dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten. Sammanlagt 420 personer dömdes.

– Hon höll tal vid slutpläderingen och Anders samlade alla talen och gjorde en bok av det, “Trädkramare inför rätta”. Så nog har jag varit med, men inte blivit bortförd av polisen. En märklig period, konstaterar hon. 

Naturen som lärobok

Under vårt samtal blir det tydligt att relationen till naturen är fundamental. En relation som även färgade hennes pedagogiska arbete utanför protesterna. Studiebesök i naturen, menar Inger, är viktigt. Bredfjället, skogsområdet öster om folkhögskolan, ser hon både som ett rum och som en lärobok, om man öppnar alla sinnen. 

– Naturen påverkar en om man bara låter den. Den bidrar till själens mognad, växt och ro. Här är vi mellan hav och fjäll, och det finns i mitt tycke ingen bättre plats för en folkhögskola. 

Resan med Ljungskile folkhögskola började 1970 när Inger och Anders flyttade till Ljungskile. Höstterminen samma år började hon som lärare på allmän linje i svenska, litteratur och religion och hon berättar hur all vaken tid gick åt till skolan. Att förbereda lektionerna och själva undervisningstiden var en sak, men tillsammans med Anders tog de del av samt skapade fritidsutbudet på skolan. Allt från föreläsningar, bio och friluftsliv gjorde skolan till en myllrande plats i lilla Ljungskile. För paret har även hemmet varit en självklar del av folkhögskolan. Vissa av lektionerna, de som rörde vid mer innerliga ämnen, hölls hemma i vardagsrummet. Att öppna sitt hem både för lektionstillfällen och tillfälliga boenden har lett till både vänner för livet och att människor har stannat kvar. Det längsta besöket varade i 45 år. 

– Ja det blev lite långt, konstaterar hon kortfattat.

Att lära sig att man betyder något

Ljungskile folkhögskola vilar på tre ben: globala frågor, livsåskådning och kultur. För Inger var dessa ben stor del av de ämnen hon undervisade i. Särskilt varmt talar hon om kulturens roll för individens utveckling, om att få tillgång till handens eller röstens förmåga. Teoretisk kunskap i all ära, men en människa behöver även kunna uttrycka sig konstnärligt. Att gå på folkhögskola ska handla om att få mod och ges möjlighet till att växa, menar hon. Det sker inte minst i utbytet med varandra, både under lektionstid och genom att bo tillsammans på internatet. 

– Syftet är att man ska lära sig att man betyder något. Om jag inte är i klassen så fattas något, jag är viktig. Det handlar om något djupt ideologiskt. Historiskt handlade det om att bönder och arbetare skulle våga ta plats politiskt och det börjar i klassrummet där man vågar tala och ta del av samhället.

På folkhögskola ser relationen mellan lärare och studerande annorlunda ut än i traditionell katederpedagogik. Deltagarperspektivet är centralt. Hos Sveriges 156 folkhögskolor finns det en särskild stolthet kring det unika med utbildningsmodellen. Det är inte ovanligt att de som jobbar på en folkhögskola blir kvar länge och att folkbildning blir en del av identiteten. Inger berättar att hon tänkt på att söka sig bort och testa andra arbetsplatser, men hon har blivit kvar på Ljungskile folkhögskola.. Folkhögskolornas mer holistiska pedagogik där deltagarnas livserfarenheter ges stort värde har varit en metod hon velat jobba med.

Inger berättar om hur Ljungskile folkhögskola i mitten på sjuttiotalet var med i ett pedagogiskt utvecklings- och forskningsprojekt, PUFF, där deltagarna fick stor frihet att utforma studierna. Lärarna hade inte mer att säga till om än deltagarna och det blev en viktig läroprocess för alla på skolan. 

 

- En lärare är inte mer än en deltagare. Det är stor skillnad mellan auktoritet och auktoritär. Deltagarna vände sig självklart mot det auktoritära men missade att de kunde få ta del av den auktoritet på kunskapsområdet som dock en lärare kunde besitta. En auktoritet är inte nödvändigtvis auktoritär!

 

Folkbildning, fred & världen

1987 går Fredskursen av stapeln. I kursen ingick bland annat tre veckors studieresa till konfliktområden och man besökte Öst- och Västtyskland, Irland/Nordirland och Israel/Palestina. Hon minns särskilt resorna med Fredskursen, där en grupp som reste till Berlin bestod av en 78-årig änkeman och en 18-årig tjej. De hade stort utbyte av varann. 

– Det är fantastiskt när åldrar möts. Det är något i det mötet över generationer som det verkligen kan ske något särskilt. Lärande som uppstår. Tidigare var det mer åldersblandat, nu har det förändrats, vilket är lite trist.

Fredskursen blir inte långvarig, men fungerar däremot som föregångare till Världens Kurs som pågår mellan 1992 och 2012. Under två decenniers tid åkte deltagare till Indien där de bland annat besökte Jagriti Vihara, en vänfolkhögskola i delstaten Bihar. Centrala delar i kursen var rättvisa, miljö och fred, där resan till Indien fungerade som en ögonöppnare när deltagarna fick uppleva en helt annan kultur. Världens kurs gjorde även resor inom Bohuslän, det var viktigt att även visa världen runt hörnet, förstå sin egen plats och var man kommer ifrån. 

Platserna att förälska sig i

Idag bor hon och maken tre kilometer från skolan, i den gamla badorten Lyckorna grundad redan 1877. När de flyttade dit i mitten på sjuttiotalet hade de aldrig varit där trots närheten till skolan. Anledningen var att de var så förälskade i Bredfjället, så mycket av tiden spenderades där och relationen fick växa. Det är tydligt att Ingers relation till platser är något som hon tar på allvar, som hon fördjupar. Tillsammans med Anders har hon nyligen släppt en bok om Lyckorna och hon har även skrivit Boken om Märta och Maria som utgår från Ljungskile folkhögskola. Boken är inte första hand en bok om lokalhistoria, men platsen är nog så central.

Innan vi skiljs åt frågar Inger om jag inte möjligen har nyckeln till ett av förråden där mycket av gammal dokumentation sparats. Vi går ned och i magasinet plockar Inger fram både böcker, bildpärmar och LP-skivor. Jag fastnar för skivomslaget. Ett foto över Ljungskile folkhögskola i guld med titeln “Hur ska jag inte glädjas”. Den spelades in för skolans femtioårsjubileum och Inger berättar att hon var med och reciterade på den. Nu, exakt femtio år senare, står hon och jag i magasinet och jag funderar hur det är möjligt att inte glädjas när man får vara en liten del i en stor plats historia.