”Bildning gör mig frisk i själen”

– Kunskap och bildning gör mig frisk i själen, säger Adam som har hemmet fyllt av böcker.

När Adam Abu föddes i en by i Darfurprovinsen i Sudan för 38 år sedan var han en välsignelse. Landet är patriarkalt och pojkar hade då som idag högre status än flickor. Äntligen fick modern, som hade en dotter sedan tidigare, sin efterlängtade son.

Familjen var jordbrukare och av ekonomiska skäl hjälpte barnen till med boskapsskötsel och odling av frukt och grönsaker. Det var också på grund av arbetet hemma, samt att skolan låg i staden och han bodde i byn, som Adam började skolan först som tioåring. Skolan öppnade en ny värld för honom. Visst var det svårt och visst kände han sig annorlunda – alla klasskamrater talade arabiska, och arabiska var även undervisningsspråket, medan Adams modersmål var fur.

Efter hand som han erövrade arabiskan visade det sig att han hade läshuvud.

– Det var en tävling mellan mig och två andra i klassen om vilka som var bäst. Jag brukade vara etta eller tvåa, säger Adam.

Och ja, han strävade efter att vara bäst. Den utvalde sonen fick presenter i form av getter och möjlighet till egen tid, någonting som de andra i familjen och släkten enbart kunde drömma om.

Nu hade Adam kunnat bli en riktigt kaxig och jobbig person men i stället gjorde bildningen honom ödmjuk. Han trivdes med att lära sig saker, att reflektera och tänkte att han ville ge tillbaka till familjen när han fått en hög utbildning och ett välansett och välbetalt jobb.

Han studerade ekonomisk linje på gymnasiet i Darfur-områdets största stad med målet att bli bankman eller säljare när inbördeskriget plötsligt bröt ut i Sudan. Familjen tvingades lämna landsbygden och flydde till Adam i staden. Nu blev det med ens svårt att få studiero. Eftersom familjen inte längre kunde försörja sig som jordbrukare kunde Adam inte betala sina studier.

Studier var inte längre aktuellt. Valet var mellan att ansluta sig till militären eller rebellerna. Och vilken sida han än skulle välja hade han varit tvungen att döda personer han kände.

Adam flyttade till Sudans huvudstad Khartoum och valde en väg han väl kände till: jordbruk. Helst ville han studera, men det fick han inte. Adam berättar om den ständiga diskrimineringen av personer från Darfur i övriga delar av landet. Darfur-bor misstänkliggörs, de får betala högre skatt, de har inte tillgång till alla skolor, det kostar mer för dem att driva butiker etcetera.

– Det kändes smärtsamt och olyckligt att ständigt vara utsatt för diskriminering men jag hanterade det genom att jobba hårt, ha tålamod och hoppas på rättvisa.

Till sist tilläts han att gå kvällskurser i kyrkan. Studierna var på engelska, och han började från ettan. Självklart var det en utmaning men han kände sig välkommen och var äntligen tillbaka i skolbänken. Efter tre år fick han äntligen plats på en skola där han kunde fortsätta sina gymnasiestudier. Dock tvingade landets regim skolan att stänga en tid senare.

Adam vågade inte tillbaka till jordbruket av risk att regimen skulle hitta och straffa honom som den Darfur-medborgare, och därmed rebellmärkt, han var.

I stället fick den då 22-årige Adam sälja mobiltelefoner och accessoarer för att senare bli guldgrävare. Gräva guld må låta spännande, och Adam hittade en hel del guld, men arbetet var i själva verket livsfarligt och tungt.

Situationen för Adam och andra Darfur-bor blev alltmer ohållbar. Suget efter fred och att försöka nå sina drömmar utbildningsmässigt och yrkesmässigt höll ett fast grepp om honom och han flydde tillsammans med sin fru till Egypten. Där hade unga Darfur-bor chansen att studera på universitet. Dessvärre visade sig Egypten var en besvikelse då utbildningen visserligen fanns men med krav på att ansluta sig till väpnade grupper.

Återigen fick Adam börja om. Han utbildade sig som tolk i en privat skola och hjälpte flyktingar. Samtidigt kände han att Egypten inte var ett land för honom. Han ansökte om att bli kvotflykting och efter ett antal obehagliga händelser tilläts familjen, som nu bestod av honom, frun och den 3,5-årige sonen, komma till Sverige.

Om Sverige visste han ingenting och kulturkrocken blev enorm när de anlände i februari 2019. Naturen var vacker, tycker både Adam och frun, men var var alla människor? När en ny familj flyttar in i en by i Darfur hälsar grannarna dem välkomna med mat och bakverk, berättar Adam. I lägenheten i Svedala ringde dörrklockan aldrig. Faktum var att familjen knappt såg några människor under första veckan där.

– Jag minns hur min fru sa till mig att området kanske var nybyggt och att vi var den första familjen där. Efterhand förstod vi att vi hade grannar, de var bara väldigt tysta och försiktiga, skrattar Adam.

Han saknar sin familj i Darfur och de spontana besöken från gäster i hemlandet. Studierna på Allmän kurs på Östra Grevie folkhögskola älskar han. Han uppskattar mycket det ämnesövergripande tematiska arbetssättet.

– Här i Sverige kan jag koppla ämnen jag studerar till livet. Fokus här är på att förstå och analysera. Med kunskap ökar självförtroendet, jag vill fortsätta lära mig. I Sudan handlar allt om att memorera, inte om att tänka själv.

Numera drömmer han inte längre om att bli bankman. Adam vill bli sjuksköterska, han gillar mötet med andra människor och känner sig trygg med att hjälpa andra. Han drömmer också om svenskt medborgarskap och om allt går hans väg uppnås drömmen i år.