”Man måste själv uppnå sina mirakler”
Att vilja men inte tro sig kunna. Ända sedan förskoleåldern har Susanna drömt om att bli läkare. Läkare som sin kloke och lugna morfar, familjens ende akademiker. Men ju äldre hon blev desto större växte sig självtvivlet. På Östra Grevie folkhögskola samlar hon kraft för att nå sitt mål.
Utanför ICA i Växjö stöter de ihop första gången; mannen på flykt från islamska republiken Iran och kvinnan från Korea. Förälskelsen är intensiv och brinnande och ur den föds tre barn; först en son, därefter tvillingflickor. Susanna är en av flickorna. Hon växer upp i Lund som en klassiskt duktig flicka med andras bästa i första hand. Fadern är präst och de läser Bibeln och ber ofta tillsammans. På kvällarna knäpper hon ibland händerna i bön uppe i våningssängen och viskar en önskan om alla människors lycka. För det är sådan hon är, glad när alla andra är glada.
Intresset för andra människor, för kroppen och dess funktioner, den egna pressen på sig själv och andras förväntningar på henne gör att läkare är Susannas stora framtidsdröm. Drömmen finns ständigt i bakgrunden men alltid är det någonting annat som måste prioriteras. Familjen behöver stöttning, vännerna behöver hjälp, kärleken kräver sitt.
Andra året i gymnasiet träffar Susanna en person, som precis som hon själv, älskar att studera. För vännen avslöjar hon sin slumrande dröm. ”Läkare, klart att du kan bli läkare”, säger vännen. Och ju närmare de kommer varandra desto starkare blir Susannas tilltro till den egna kapaciteten. Hon har känt sig dum, tvivlat på sina kunskaper, sin kapacitet, sin lämplighet ju äldre hon har blivit. Men tvivlet är ogrundat. Läkaryrket med sin meningsfullhet kommer passa henne utmärkt. Hon med sin empati och sitt tålamod, sin vana och erfarenhet av att lyssna på och bemöta alla som människor. Hon vill bli läkare, nej, ska bli läkare. Om det så ska ta henne hela livet.
Tillsammans studerar de stenhårt. Tillsammans kan de uppnå drömmen. Och plötsligt har Susannas dröm blivit deras gemensamma.
De söker till läkarprogrammet i ett annat land. Men under intagningsprovet tvivlar Susanna. Ska hon lämna alla hon älskar och stöttar för att följa sin yrkesdröm? Är det inte egoistiskt?
Vännen klarar testet – Susanna missar. Ändå väljer hon att följa vännen söderut, för personen behöver stöttning i sina svåra stunder.
Mörkret smyger sig på så sakta att Susanna har svårt att säga när det startar. Hon förstod tidigt att vännen var missbrukare och blev beroende av droger efter en allvarlig bilolycka. Men att drogerna skulle ta över helt insåg hon inte. Först när svärtan helt omsluter henne ser hon den.
De befinner sig nu i landet långt hemifrån, där människor talar ett främmande språk och där livet är – annorlunda. Vännen beställer droger på nätet som andra beställer kläder. På nätterna ligger Susanna vaken, orolig över att personen intill henne ska få en överdos och dö. På dagarna är hon vännens piga. Undan för undan blir glada och pigga Susanna allt mindre, allt tystare. Vem är hon? Vad vill hon? Är meningen med livet att ligga i sängen i en trång lägenhet någonstans i Europa? Efter ett halvår får hon nog.
– Jag bodde på ett HBV-hem som ung och har fortfarande kontakt med några ur personalen. De hjälpte mig att boka biljett hem, berättar Susanna.
Hon packar alla sina ägodelar; en väska på magen och en på ryggen och katten i en väska och tar tåget hem. Där fattar hon ett beslut – nu ska hon skapa sitt eget liv.
Susanna flyttar hem till sin pappa, får först jobb på en mack, sedan på Emporia.
– Jag gillar inte att gå omkring i mysbyxor och kolla Netflix, jag vill göra grejer, säger hon.
Susannas kärlek till att studera väcks långsamt till liv igen och hon upptäcker att det finns en folkhögskola nära pappans bostad. Östra Grevie folkhögskola, dit kanske jag ska söka, tänker hon. Komvux lockar inte men högskoleförberedande kurs på en folkhögskola känns som ett steg närmare läkardrömmen.
Hon söker och kom in. Nu läser hon sin första termin på Östra Grevie folkhögskola i Malmö.
– Jag har aldrig trivts så bra på en skola som jag gör här. Deltagarna, lärarna, platsen och lokalerna är precis vad jag behöver. Koncist, lättillgängligt och familjärt! Klassen är väldigt varm och familjär och jag tycker vi har en sällsynt sammanhållning som man verkligen inte ska ta för givet, säger hon.
Susanna, som idag är 20 år, jämför studierna på folkhögskola med tiden på gymnasiet. På gymnasiet var många elever skoltrötta och ”bara ville hem” medan deltagarna på Östra Grevie är aktiva på lektionerna och det märks att de går på skolan för att de vill, menar hon.
Susanna uppskattar också blandningen av människor ur olika kulturer och åldrar och förutom att studierna tar henne ett steg närmare läkarmålet kommer de med en något otippad bonus:
– Pappa är iranier men av någon anledning har jag aldrig lärt mig persiska och inte heller kommit i kontakt med språket tidigare men när jag märkte att det finns några afghaner och iranier i klassen som kan persiska försöker jag nu aktivt lära mig av dem.