”De trodde på mig – och till slut trodde jag på mig själv”
Olivia Persson gick direkt från gymnasiet till Allmän kurs på Katrinebergs folkhögskola, osäker på framtiden och utan högskolebehörighet. I dag läser Olivia musikvetenskap på Lunds universitet och har nyligen skrivit sin kandidatuppsats. Men vägen dit började med ett öppet hus och en syster som talade varmt om Katrineberg.
Det är något särskilt med Olivias sätt att berätta. Orden kommer noggrant, en i taget, som om varje mening väger något. Kanske är det därför hon till slut hamnade i akademin. En miljö där frågor och debatter får ta plats.
Men det var inte självklart att det skulle bli så här. När hon gick ut gymnasiet hade hon inte behörighet för högskola. Och ingen plan på hur hon skulle skaffa sig en.
– Jag var väldigt osäker på vad som skulle hända i framtiden och hur jag skulle nå allt, säger Olivia.
En syster som växte
Det var hennes storasyster som sådde fröet. Systern hade gått på Allmän kurs i Halmstad, och Olivia hade kunnat se förvandlingen på nära håll.
– Hon växte och ”came out of her shell”. Så redan därifrån hade jag väldigt gott intryck, säger Olivia.
När Olivia sedan beslutar sig för att gå på öppet hus på Katrineberg är känslan omedelbar. Det är inte som komvux, där man bara läser in betyg. Det känns som en plats att växa på.
– Jag tyckte det var underbart. Det var något med hur vuxet det var. På gymnasiet är det ändå som grundskolan, att man blir jagad till att lämna in saker. Men på Katrineberg kändes det som att jag blev behandlad som den vuxna jag var, säger hon.
När inga frågor är dumma
Under två år läser Olivia allmän kurs på Katrineberg. Mycket historia och SO. Engelska och matematik, båda kurserna så givande att hon läser mer än vad hon behöver. Men det som fastnar är något annat: känslan av att alla i rummet verkligen vill vara där.
– Jag tänker tillbaka mycket på engelska- och svenska-lektionerna. Man gick ut i grupper och diskuterade, utan att någon lärare såg till att det blev gjort. Jag upplevde att folk där ville lära sig och diskutera. Det blev fritt och väldigt intressant, säger Olivia.
Det är först här hon på riktigt förstår vad det innebär att det inte finns dumma frågor.
– Man har hört det här innan, säger hon och ler. Men på Katrineberg var det första gången jag kände att det faktiskt stämde.
Det är också här hennes självförtroende förändras. Inte för att någon berättar för henne att hon är duktig, utan för att lärarna tror på att hon kan fixa saker själv. Och efter ett tag börjar hon tro det själv också.
– Jag var fruktansvärt osäker i hur jag skulle agera. Men redan efter första året var jag mycket mer benägen att ta initiativ. När vi skulle göra grupprojekt: ta tag i det, se till att alla har tillgång till samma dokument. Jag fick både självsäkerhet i mig själv men också ett mod: jag kan också ta tag i saker, säger hon.
En liten familj
För Olivia, som beskriver sig som en ensamvarg av naturen, är gemenskapen på Katrineberg något av det mest oväntade hon tar med sig.
"Det är få andra ställen i mitt liv där jag har känt mig som en del av ett community på det sättet. Det fanns ingen jag inte kunde prata med. Alla brydde sig om varandra. Det fanns sympati, utrymme att debattera utan att det blev bråk. Det är bland de sakerna jag saknar allra mest just nu. Känslan av att känna alla. Att vara lite av en familj, säger Olivia."
Det handlar inte bara om medstudenterna utan om hela miljön på skolan.
– Det är en sån miljö där folk bryr sig. Det var inte bara att de brydde sig om mig, även om det också var så otroligt stort. Lärare, andra deltagare, alla brydde sig generellt. Om världsläget. Om matte, säger hon.
Från Katrineberg till Lund
Med högskolebehörigheten från allmän kurs kommer Olivia in och börjar läsa musikvetenskap på Lunds universitet.
– Det är fult att skryta om, men jag fick väldigt bra omdöme i slutet av min tid på folkhögskolan – och det hjälpte mig komma in, säger hon.
I dag, ett och ett halvt år in i utbildningen, har hon skrivit en kandidatuppsats om genusföreställningar i tidig hiphop och läser nu genusvetenskap.
Planen är att fortsätta. Masterutbildning. Forskning. En framtid i miljöer där frågor får finnas.
– Jag tror att det är en väldig glädje att få vara kvar i en miljö där man ställer frågor och har debatter fast inte av politiska nödvändigheter. Det är det som drar mig, säger hon.
Några röster hade före hennes start på folkhögskolan varnat henne: att folkhögskolan inte förbereder för universitetet. Olivia håller inte med.
– Att skriva akademiskt, det är sånt man plockar upp. Det finns väldigt mycket mer abstrakta saker som att jobba i grupp eller att ha en bra dialog med föreläsare eller att våga prata under föreläsningar. Det hade jag inte alls haft med mig från gymnasiet. De grejerna fick jag från folkhögskolan, säger hon.
Olivia som var osäker på framtiden och saknade högskolebehörighet har hittat sin väg.
– Jag tvivlar på att jag hade funnit den kärlek jag har för det jag gör idag. Det hade blivit något helt annat om jag inte hade valt att studera på folkhögskolan, säger Olivia.