Från folkhögskola till arkeologi – Simons resa tillbaka till Kävesta
När Simon Nilsson återvänder till Kävesta gör han det inte som deltagare, utan som blivande arkeolog. I sitt examensarbete undersöker han hur folkhögskolor kan spela en roll för publik arkeologi – och knyter samtidigt ihop sin egen resa från vilsen till universitetsstudent.
Uppvuxen i Örebro – med blicken mot historien
Simon Nilsson är 25 år, uppvuxen i Örebro och avslutar just nu sin tredje och sista termin på kandidatprogrammet i arkeologi vid Umeå universitet. Till vardags fyller han livet med det som ger energi: tid med flickvännen, datorspel med vänner, fantasyböcker, musik och vistelser i naturen. Inte minst lockas han av fornlämningar – något som kanske låter självklart med tanke på utbildningen, men som enligt Simon är helt genuint.
– Jag har alltid varit väldigt driven av historia och arkeologi, men också av samhällsfrågor som mental hälsa och kulturmiljövård Jag tycker om att förstå sammanhang, säger han.
Efter studierna i Umeå planerar han i dagsläget att flytta tillbaka till Örebro men är även redo att fortsätta på ny ort.
Ett val som förändrade allt
Till en början var det dock inte självklart att Simon skulle läsa på universitet. Efter el- och energiprogrammet på Tullängsgymnasiet blev det inga jobb, och under pandemin väcktes frågan om han verkligen valt rätt väg. Tankarna på vidare studier fanns, men betygen räckte inte.
– Jag testade komvux, men det fungerade inte för mig pedagogiskt. Då tipsade min mamma om Allmän kurs på folkhögskola, och det blev Kävesta.
Det som mötte honom på Kävesta var något helt annat än på Komvux. Tydliga dagar, gemensamma luncher, sammanhållning i klassen och ett bemötande där deltagarnas olika behov togs på allvar.
– För mig, med adhd, var anpassningarna avgörande. Jag kunde studera i egen takt och fick hjälp att hitta strategier som fungerade.
En miljö att växa i
Simon beskriver tiden på Allmän kurs som avgörande – både kunskapsmässigt och mänskligt. Han lyfter fram gemenskapen, diskussionerna och mötet med människor från helt andra bakgrunder än han själv var van vid.
– Jag blev bättre på att ta in andras perspektiv och blev mindre dömande. Alla har olika förutsättningar, och det lärde jag mig verkligen här.
Att folkhögskolan har fria läroplaner ser han som en styrka, särskilt för den som behöver en andra chans eller en annan väg in i studier.
Arkeologi, praktik och publik delaktighet
Efter Kävesta tog Simon steget till universitetet. I Umeå fann han det han sökte: arkeologiprogrammet, kombinationen av teori och praktik. Utbildningen har haft fokus på skandinavisk arkeologi, fältkurser med labbmoment och kulturmiljövård – men också hållbarhet och samhällsrelevans.
För sitt examensarbete har han nu återvänt till Kävesta. Studien handlar om folkhögskolor kan ha en betydelse för en publik arkeologisk verksamhet. På skolmuseet i Kävesta finns en arkeologisk fyndsamling och i omgivningarna finns fornlämningar och ett gravfält. Här finns också en pedagogisk frihet.
– Om arkeologi är finansierat av allmänna medel måste allmänheten också bli inkluderad. Annars riskerar ämnet sin legitimitet.
Han har intervjuat lärare, genomfört enkätstudier bland deltagare och jämfört med andra folkhögskolor i landet. Responsen har varit positiv, och Simon ser stor potential i folkhögskolan som arena för arkeologisk bildning.
Framåt – i sin egen takt
När kandidatexamen är klar väntar nya val: jobb inom uppdragsarkeologi, kanske i Örebro, eller fortsatta studier på mastersnivå. Oavsett vilket känner Simon en trygghet han saknade tidigare.
– Jämfört med 2021 hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle ta en kandidatexamen.
Hans råd till unga som känner sig osäkra på framtiden är enkelt:
– Det kommer att lösa sig. Det är okej att ta saker i sitt eget tempo och att testa sig fram. Folkhögskolan är en fantastisk möjlighet.
För Simon är Kävesta en plats han alltid gärna återvänder till – både som minne och som grund för framtiden.