"På folkhögskolan kunde jag återuppfinna mig själv"
Det har gått fyra månader sedan Morgan Winberg, 22, avslutade sin utbildning i ekologisk odling, trädgård och hantverk på Vårdinge folkhögskola utanför Stockholm. Hen verkar lite ovan vid stadsmiljön, när vi ses på Mariatorget i Stockholms innerstad mellan buller från trafiken och skrik från stadens lekande barn.
– Jag trodde att jag var en stadsråtta, att jag aldrig skulle lämna den här miljön, säger Morgan. Men så bodde jag ett år på folkhögskoleinternat ute på landet och lärde mig att det finns andra alternativ. En miljö utan ljud, utan artificiellt ljus och utan syntetiska material var underbar för mig som är sensoriskt känslig.
Vi stannar till vid en skulptur av en drake. Morgan känner på fjällen. Kisar mot vårsolen.
– För den som lätt blir överstimulerad skulle jag verkligen rekommendera att gå på folkhögskola med internat ute på landet.
En mjukstart till att flytta hemifrån
Morgan beskriver internatet som en språngbräda, en mjukstart till att flytta hemifrån. Och att smyga ut i vuxenvärlden gav en kick både för självkänslan och självförtroendet.
– Förut hade jag aldrig vågat flytta från Stockholm men nu funderar jag på att plugga vidare till trädgårdsmästare i Göteborg, säger Morgan. Jag vet ju att jag klarar av att flytta till en plats där det finns människor som jag inte känner sen tidigare. Jag har gjort det förut och det var läskigt, spännande och väldigt roligt.
Internatet är en viktig del av många folkhögskolors studiemiljö. Morgan menar att det gav något för studierna att bo på platsen, eftersom hen alltid var omgiven av sitt studieområde.
– Det gjorde att jag investerade mer tid i trädgården per automatik, utan att det nödvändigtvis tog mer energi, säger hen.
Att både bo och plugga tillsammans kan vara intensivt. Folkhögskolor brukar vittna om deltagare som efter bara en vecka känner att de har känt varandra hela livet.
– Folkisbubblan är i allra högsta grad riktig, bekräftar Morgan. Jag kunde släppa vem jag hade varit innan och släppa fram personlighetsdrag som jag inte visste att jag hade. Folk sa att jag var organiserad! Jaha, är jag? Ja, då är jag väl det då.
En möjlighet att byta bana
Möjligheten att utforska tidigare okända delar av sig själv var varför Morgan sökte sig till folkhögskolan från första början.
– Jag behövde en hundraåttio graders vändning från mitt tidigare sammanhang, säger hen. För mig som bytte juridiskt namn bara ett par månader innan var det en stor lättnad att komma till en ny plats med nya människor som aldrig hade känt mig vid ett annat namn. Jag kunde andas ut för ingen kunde ens råka säga fel. Det är ju det som är det fina med att träffa nya människor, att man får prova nya hattar och se hur de passar.
Folkhögskolan har flera olika kurstyper. Morgan läste en profilkurs, som vänder sig till personer som vill fördjupa sig i ett särskilt intresse eller en hjärtefråga. Kanske är det därför det visade sig att Morgan inte var ensam om att vilja byta spår.
– Tydligen kan man vara i vilken ålder som helst när man vill byta bana i livet, säger Morgan och skrattar. Jag trodde att alla skulle vara i min ålder, men det var en positiv överraskning att det var så blandade åldrar i klassen. I vilket annat sammanhang hade jag fått möjlighet att tillbringa så många veckor med någon i sextioårsåldern till exempel? Dagens samhälle ger inte så mycket utrymme för att umgås över åldersgränserna annars.
Vi blir avbrutna av ett barn som vill klättra upp på draken som Morgan sitter på vid det här laget. Morgan försäkrar barnets förälder att det är okej, hoppar ner på marken och tittar tyst ut i luften ett tag.
– Hade jag tyckt att personen som jag var på folkis var helt horribel hade jag ju kunnat ta av mig hatten och lämna året bakom mig, säger hen sedan.
Gjorde du det?
– Nej, jag behöll hatten på. Jag gillade den jag blev.